Sentimentalt

Gårdagen var lustig, och sentimental. Jag var på sjukhusets barn/ungdomsavdelning på besök som vanligt för min diabetes, lite tester, lite skitsnack, lite allvarligt snack, lite beröm, allt var som vanligt. Sen kom chocken.
- Björn det är ju såhär öhmm, att du är vuxen nu. (Nähä!?)
- Så du kommer flyttas över till vuxenavdelningen nästa gång, säger hon med gråt i halsen.
Chocken var naturligtvis inte min överflyttning till vuxenavdelningen, nej det hade jag ju vetat länge att det skulle komma, utan att min läkare nu satte framför mig med tårar i halsen sammtidigt som hon försökte dölja allt med ett stort falskt leendé(Hur fan stavas det ordet?)
Jag försöker göra stämningen mer bekvämm genom att tacka för åren och hur bra och hjälpsam hon varit, för det har hon faktiskt varit, hon försökte hjälpa till att lätta på stämningen genom att dra några torra diabetesskämta och skrattar innan hon berättat klart, sådär som farsor allt för ofta skrattar åt sina egna skämt. Två standard undersökningar senare var vi klara och när vi tagit i hand och jag var äntligen var påväg att lämna det laddade rummet slänger hon sig över mig i en kram och frågar "får man göra såhär?" innan jag svarat står hon där och hänger på mig, jag lägger ena armen lite artigt om henne och 10sekunder senare släpper jag greppet, hon griper bara åt hårdare med sina armar om mig. Men jag kom loss, tillslut!